Nattsmyg: Na¤r Solen Slocknar Lyrics

I stillhet vilar dess hotfulla vatten
som glimmar i lA¶mskhet av nordstjA¤rnans prakt
Den djupsvarta tjA¤rn i midvinternatten
fA¶rtA¤ljer en saga om sjA¶rA¥ets makt

StrA¶vandes ensligt land
Bitna av frostkA¶ldens tand
I granprakt och ulvars trakt
som tA¶rstdrivna bA¶rjar sin jakt
Blodet nu vA¤rms med mjA¶d
SA¥nger vid eldens glA¶d
vildmarken faller i tystnad
SkuggvA¤sen nyfiket lystrar

Bland dunkla furor hA¶rs ditt namn
Lockad att till tjA¤rnen gA¥
Att fjA¤ttras i hennes lA¶mska famn
Uppstiger nu det snA¤rjande rA¥

Av vinter omsvept sen hA¶sttidens fall
FA¥ngen i djupet, dess dy-klA¤dda hall

Blunda o ta min hand
FA¶lj mig till tjA¤rnens rand
DrA¶mmen A¤r kort, sA¥ sov
och tjA¤na mitt skugghA¶ljda hov

I stillhet vilar dess hotfulla vatten
som glimmar i lA¶mskhet av nordstjA¤rnans prakt
Den djupsvarta tjA¤rn i midvinternatten
fA¶rtA¤ljer en saga om sjA¶rA¥ets makt

Ut pA¥ den snA¶tA¤ckta hA¶jd
DA¤r frostbitna granar stA¥r

DA¤r grinar ett troll, fet och nA¶jd
Och sjunger en sA¥ng dA¤r han gA¥r

Ty vA¤ttar vid granfotens rot
De skyddas frA¥n fara om blot han fA¥r

PrA¤sten skall bliva vA¥rt blot
Och spottar och svA¤r dA¤r han bunden stA¥r

Vinterblot nA¤r mA¥nen har sin gA¥ng
Klagan drA¤nks av hA¶gtidlig sA¥ng

Vinterblot nA¤r mA¥nen har sin gA¥ng
Klagan drA¤nks av hA¶gtidlig sA¥ng

SkuggvA¤sen vakar och huldrorna stryker i mA¥nskensglans
Ilska och vrede men blicken fA¶rtrollas av A¤lvors dans
NA¤r dag blir till kvA¤llning hA¶rs vA¤ttars sA¥ng ner ifrA¥n granens rot
Jultider nalkar och A¥rstiden firas med vinterblot

Kristna hA¶gtid
och eldar tA¤nds
pA¥ kullars topp
och solen flyr

A…ska mullrar
och regnet piskar
men elden flA¤mtar
och vA¤sen skyr

HA¤xor och trolltyg
i skymningsljus de jagas
Tvingas till nattsmyg
tills det A¥ter dagas

Trolldom och fA¶rbannelse
Av sjukdom skall du dA¶mmas
MA¥ ditt ruttna huvud
av maskars hunger A¤tas

Ur stormens hjA¤rta ekar ett kall
En galdersA¥ng frA¥n eldstadens hall
Toner som isar i mA¤rg
Er fruktan skall nu bli erat fall

Kristna hA¶gtid
och eldar tA¤nds
pA¥ kullars topp
och solen flyr

A…ska mullrar
och regnet piskar
men elden flA¤mtar
och vA¤sen skyr

HA¤xor och trolltyg
i skymningsljus de jagas
Tvingas till nattsmyg
tills det A¥ter dagas

BrA¤nn mig du fega mA¤nniska
BrA¤nn mig till aska och sot
Aldrig fA¥r ditt sinne vila
NA¤r de du A¤lskar plA¥gas av farsot

Vid urbergets kA¤ftar mynnar en flod
dA¤r heden mA¶ter den fA¶rsta ek
FA¶rtrollande stA¤mma kallar sitt rov
med toner spunna av lA¶gn och svek

I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam fA¥r jag skulden bA¤ra
Spiller blod i hennes A¤ra
DA¤r heden mA¶ter den fA¶rsta ek

NA¤r solen slocknar A¤r sorgens tid allt som fA¶rsvinner
Djupt i min sjA¤l finns blott en lA¥ga som brinner
Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre
Men sakta och sA¤kert blir tankarna bara till ursinne

NA¤r minnen pA¥ bottnen ruttnar
och benen i mig knA¤cks
NA¤r tA¥rarna tar slut
och vreden i mig vA¤cks

Med mA¶rker som mantel ger jag mig av
Ger mig av dit dA¤r land blir till hav
Mitt sinne mA¶rknat av skam och sorg
HA¤r vA¤ntar jag vid urbergets horg

Ur hA¥lstam och grenverk
i midvinternatten
DA¤r leker ett irrbloss
vid sankmarkens vatten
Ett skimmrande vA¤sen
som dunkelhet lyfter
fA¶r nyfikna sinnen
som utav ett syfte

Dimman den A¤r lA¶msk
Trollen leka hA¤r
MA¶rker och ondska
Bland dagg och bA¤r
Och nA¤r irrblossen visar sig
Ett grA¶naktigt sken
Kommer dom och tar dig

Djuren dom vet
Och hA¥ller sig pA¥ hA¥ll
NA¤r dimman kryper fram
Ligger vA¤sen pA¥ lur
SA¥ lA¥t dig inte lockas
av irrblossens sken

Dimman den A¤r lA¶msk
Trollen leka hA¤r
MA¶rker och ondska
Bland dagg och bA¤r
Och nA¤r irrblossen visar sig
Ett grA¶naktigt sken
Kommer dom och tar dig

Djuren dom vet
Och hA¥ller sig pA¥ hA¥ll
NA¤r dimman kryper fram
Ligger vA¤sen pA¥ lur
SA¥ lA¥t dig inte lockas
av irrblossens sken
vid sankmarkens vatten
nA¤r timman A¤r sen

En oskyldig pojke
precis som du
Gick ut om natta
var tror du han A¤r nu?
Han fick se ett sken
A¶ver myrens tA¤ta dimma
Gick ner i vattnet
fick svA¥rt att simma
Ugglan ser pA¥
Ett skimrande vA¤sen
letar sig i myren
Pojken gA¥r under
Lyss pA¥ din far

En oskyldig pojke
precis som du
Gick ut om natta
var tror du han A¤r nu?
Han fick se ett sken
A¶ver myrens tA¤ta dimma
Gick ner i vattnet
fick svA¥rt att simma
Ugglan ser pA¥
Ett skimrande vA¤sen
letar sig i myren
Pojken gA¥r under
och kommer aldrig mer tillbaka
Lyss pA¥ din far
annars kommer du ej med solen vakna

Av stormen piskas vA¥gor
som bryts av skeppets stA¤v
I djupet viskas om farhA¥gor
om havsrA¥ets begA¤r

Av nordstjA¤rnan A¤r de ledda
att trotsa havets fasor
I asars A¶gon sedda
med skA¶ld och stA¥l i hand

Ner i vA¥gors svall
slA¤pp nu tag
blunda och fall
kom till mig

Ur diset trA¤der vA¥rt fA¤dernesland
I gryningsljuset nA¥r vi vA¥r hamn
En eld till de som tog hennes hand
som drunknar i havsrA¥ets famn

[Lyrics by Felix KA¶rling]

Ett gammalt fult och elakt troll det var en gA¥ng
som kom till detta landet i en luftballong
Det lade sig i smA¥land med huvudet pA¥ A…land
och fA¶tterna de var i samma stund i Lund

Och hos det gamla trollet var en trollmadam
en nA¤sa hade hon som hela Amsterdam
Hon lagade till maten och lade upp pA¥ faten
en kaka utav sand sA¥ stor som svealand

Och hos det gamla trollet var en gammal katt
som var sA¥ stor sA¥ stor som hela kattegatt
LA¥ngt bort i yukohama man hA¶rde hur han jama
och svansen den var rund som hela A¶resund

Nu A¤r den korta sagan slut fA¶r denna gA¥ng
fA¶r trollen redan gett sig av i sin ballong
Nu A¤r dom nog vid polen, ja kanske mitt i solen
och kA¤ra vA¤n dom kommer aldrig mer igen

Tusen A¥r av hat
I sekel A¤r han fjA¤ttrad
med lA¤ngtan av att dA¶dliga skall blA¶da

NA¤r allting grips av kA¶ld
och fimbulvintern hA¤rjar
MA¤nniskan ska sin egen broder drA¤pa

Och ruttna segel skymtas
En stank av dA¶d frA¥n fjA¤rran
Och Nagelfar skall fA¤rga haven rA¶da

Gjallarhornet ekar
och livets grenar skA¤lver
ty jA¤ttar med enorma klippblock slA¤par

Sviken utav asar, men kA¤nner A¤n dess blodsmak
Ett vrA¥l som skA¤lver marken A¤r tusen A¥r av hat

Gapet strA¤cks frA¥n himmel till jord
nA¤r Fenrisulven oden slukar
Men Vidar sin fader hA¤mnar
En vA¤rld i brand och berg som rA¤mnar

Ruttna segel skymtas
En stank av dA¶d frA¥n fjA¤rran
Och Nagelfar skall fA¤rga haven rA¶da

Gjallarhornet ekar
och livets grenar skA¤lver
ty jA¤ttar med enorma klippblock slA¤par

EnhA¤rjarna tA¥gar ut pA¥ Vigrids slA¤tter
Bifrost tyngs och rungar av jA¤ttars fA¶tter
JA¤rva mA¤n fA¶rgA¥s av ormens etter
och NidhA¶gg blickar upp frA¥n livets rA¶tter

NA¤r dagens fA¶rsta strA¥lar nA¥r mitt anlete
bland berg och snA¥r, det som A¤r mitt hem
Som ett djur, driven ur sitt gryt
med tankar som plA¥gar mig A¤n

sorgbetyngda stA¤mmor
fjA¤ttrar natt som dag
frA¥n norrskensrikets gA¶mmor
hA¶rs vargens andetag

NA¤r mA¥nen A¥ter tar sin plats i himlen
och lyser drA¶mlikt dA¤r han sakta strA¶var
Ramnars illa varslande i vemod
Enslighet och nattens kyla honom prA¶var

Du A¤r dA¤r, vart jag A¤n gA¥r
men vinterskA¶lden dA¶ljer dina spA¥r

Sorgbetyngda stA¤mmor
fjA¤ttrar natt som dag
frA¥n norrskensrikets gA¶mmor
hA¶rs vargens andetag

FrA¶jdesinnat minne bringar vA¤rme
frA¥n sommarnatt nA¤r A¤lvatoner ljA¶d
Den drA¶mska stA¤mman leder honom nA¤rmre
fA¶r att i vintergryning finna henne dA¶d

Sorgbetyngda stA¤mmor vildmarken fyller
FjA¤ttrar natt som dag vid fjA¤ll och sjA¶
Bland norrskensrikets gA¶mmor dA¤r vinter fA¶rgyller
dA¶ljs ditt andetag i blA¥st och snA¶

Tystat A¤r nu bA¤ckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strA¥lar glimma
i hans silverstA¤nkta hA¥r

Reser sig med en grA¥nad blick
Frostens herre, Isens konung
Vetskap att hans tid A¤r kommen
vid bergets hA¤ll han ensam stA¥r

Ruvande skuggor trA¤der fram
Tysta figurer med vA¶rdnad i sinnet
Genom gran och ris de sakta fA¶ljer
I skogens barm dess sjA¤l han nA¥r

Nu slocknar en lA¥ga
i tjA¤rnens djup
skimrar A¤n
hans silverstA¤nkta hA¥r

Och snA¶n smA¤lter bort
av vinter fA¶ds
vA¥r igen
dA¤r drA¶mska vA¤sen gA¥r

MA¥nen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjA¤rnens djup
Nu regnet bA¶rjar sakta falla
dA¤r drA¶mska vA¤sen gA¥r

Nu slocknar en lA¥ga
i tjA¤rnens djup
skimrar A¤n
hans silverstA¤nkta hA¥r

Och snA¶n smA¤lter bort
av vinter fA¶ds
vA¥r igen
dA¤r drA¶mska vA¤sen gA¥r

Frost och is i djupet vilar
Sorgetid nA¤r solen slocknar

VA¥rens tecken sA¥ sakta framskrider
Dess varma lA¥ga lyser upp igen
Skogens vA¤sen klA¤s i grA¶nskande skrud
och minnet av hans offer lever A¤n

Tystad A¤r bA¤ckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strA¥lar glimma
i hans silverstA¤nkta hA¥r

MA¥nen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjA¤rnens djup
Nu regnet bA¶rjar sakta falla
dA¤r drA¶mska vA¤sen gA¥r

[Instrumental]